Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest för allt just nu känns det som.
Dagen började bra, saker och ting började äntligen se lite ljust ut - och så det här...

Det fick det att rinna över - men mest så känner jag ångest, hopplöshet och nederlag inför det faktum att jag skulle egentligen också vara klar nu. Jag skulle ju också vara en av dem som precis skrivit klart sin c-uppsats, opponerat, försvarat och få söka jobb. Jag skulle ju fan vara legetimerad nu om jag tagit mig i kragen lite tidigare! Är så arg på mig själv att jag inte vet vad jag ska göra. Jag försöker att inte tänka på det, jag vet ju att jag kommer nå dit en dag jag med - men det hjälper inte, speciellt inte då jag får påminnelser om det överallt!

Hade jag haft tendenserna och modet så hade jag säkert varit en av många med självskadebeteende. Men jag är ju inte en av dem - så jag vet inte riktigt vart jag ska göra av min ångest!? Städade undan lite av den förut. Men vad gör jag när allt är rent då?

Känner mig som en besvikelse mest hela tiden. Det har jag väl iofs alltid gjort mer eller mindre - men nu är det värre än någonsin!

Vill bara sitta och gråta i ett hörn.
Vill vara liten och slippa hantera allt.
Men det går inte.

Tänker för mycket gör jag också. Inget som är säkert än - men har ändå worst case scenario i huvudet och jag försöker komma på lösningar på problem som ännu inte dykt upp. Varför kan jag inte leva nu? Varför lever jag alltid i "sen"? Förstår inte...